Relationsanarki 3.0

Jag har skrivit en essä där jag resonerar kring hur de relationsanarkistiska idéerna kan vidareutvecklas. Den läsare som har läst min blogg kommer att känna igen sig lite här och var eftersom jag återanvänder, reviderar och bygger vidare på några av blogginläggen. Större delen av essän är dock nyskriven.

I boken finns en analys av det romantiska kärleksparadigmet och förutsättningarna för kärlek och intimitet i dagens samhälle. Fokus är på förtryck och de problem som det romantiska paradigmet kan ställa till med, men också på vilka möjligheter som finns till frigörelse och erkännande.

Boken är ett inlägg i en diskussion om de relationsanarkistiska idéernas framtida utveckling, men riktar sig mer allmänt till den som är intresserad av de sociala strukturer som omgärdar och genomsyrar våra nära relationer. Boken går att beställa i bokhandeln eller direkt från tryckeriet.

polysecure

När Jessica Ferns bok polysecure dök upp i bokhandeln under hösten 2020 kastade jag mig över den. Ryktet gjorde gällande att boken inte bara skulle utmana anknytningsforskningens vanligtvis mononormativa syn på vuxnas nära relationer utan också bidra med konkreta verktyg för den som vill kombinera samtyckande ickemonogami med trygg anknytning. Det löftet tycker jag att boken lever upp till, samtidigt som jag menar att några resonemang hade kunnat dras längre. Jag återkommer till det.

Jessica Fern är en polyvänlig amerikansk psykoterapeut och relationscoach. Hon praktiserar själv polyamori sedan länge och är en populär och ofta anlitad föreläsare i amerikanska polykretsar. Förutom att prata om flersam anknytning så föreläser hon om bland annat relationstrauman och hur vi kan hantera sådant som triggar oss i våra nära relationer.

Boken har tre delar. Den första delen introducerar anknytningsteorin och olika anknytningsstilar. Jessica Fern diskuterar också hur relationstrauman kan påverka vår anknytning och noterar att trauman kan ha sitt ursprung i skeenden som utspelar sig på en eller flera nivåer: Inom oss själva, i våra nära relationer, i vårt hem, i vår närmsta omgivning, i det samhälle som vi lever i och på en global nivå.

I den andra delen ges en kort introduktion till olika typer av samtyckande ickemonogami och till den lilla mängd forskning som trots allt finns kring flersam anknytning. Enligt dessa studier verkar det inte finnas några större skillnader mellan hur monogama och ickemonogama knyter an, vilket gör att samtyckande ickemonogami inte kan avfärdas som en relationsstörning. Däremot ser Jessica Fern att det finns utmaningar med att gå sin egen väg och att dessa utmaningar kan trigga oss om vi inte aktivt arbetar med att skapa trygghet i våra nära relationer.

Den tredje delen handlar om hur vi aktivt kan arbeta med att skapa trygga anknytningsrelationer, förutsatt att det är vad vi vill. Jessica Fern betonar nämligen att inte alla nära relationer behöver vara anknytningsrelationer. En grundläggande fråga är därför om vi vill vara varandras trygga punkter i tillvaron? Om vi vill det så behövs enligt Jessica Fern fem saker, något som hon sammanfattar med förkortningen HEARTS:

  • H: Here – Vi behöver veta att vi är tillgängliga och närvarande för varandra när vi behöver det.
  • E: Expressed Delight – Vi behöver känna oss uppskattade av varandra, inte bara för det vi gör utan också för det vi är.
  • A: Attunement – Vi behöver kunna känna in varandra känslomässigt och känna att vi får en bra kontakt med varandra.
  • R: Rituals and Routines – Rutiner i vardagen och övergångsriter för att markera större förändringar behövs för att skapa trygghet och för att stärka de känslomässiga banden.
  • T: Turning Towards after Conflict – De skador som konflikter orsakar behöver repareras.
  • S: Secure Attachment with Self – Vi behöver också vara tillgängliga, närvarande, inkännande, ha goda rutiner och vara reparerande gentemot oss själva.

Att använda anknytningsteori som ramverk för att skapa och vårda flersamma relationer känns som ett lyckokast och jag tror att boken kommer att gå hem i polykretsar och få stor inverkan på hur flersamhet praktiseras, inte minst eftersom Jessica Fern dessutom är en god pedagog: Boken är välskriven, har en tydlig struktur och det är lätt att följa med i resonemangen. Därmed känns polysecure som ett värdefullt bidrag till den lilla samling av självhjälpslitteratur som finns för den som utövar samtyckande icke-monogami. Andra böcker i denna genre är till exempel The Ethical Slut av Dossie Easton och Janet Hardy (1997), Opening Up av Tristan Taormino (2008) och More Than Two av Franklin Veaux och Eve Rickert (2014).

Vilka resonemang är det då som jag menar att Jessica Fern kunde ha dragit längre? Ja, det är framför allt på två områden som jag gärna hade sett att hon hade utvecklat sina resonemang ytterligare. Det första har att göra med de sociala förutsättningarna för att utöva samtyckande ickemonogami. Jessica Fern påpekar att när mononormativa väggar rivs så vi förlorar vi mycket av det sociala och samhälleliga stöd som omgärdar tvåsamheten. Det kan exponera otryggheter i oss själva som vi inte visste att vi hade och som vi tidigare har hanterat med hjälp av sådana stödstrukturer. Det kan också göra att vi kan exponeras för fler människor och deras olika anknytningsmönster än vad vi hade gjort med en monogam livsstil. Dessutom kan det skapa nya otryggheter om vi faller i fallgropar när vi utforskar det okända. För Jessica Fern är ickemonogami med andra ord både något som kan exponera befintlig och skapa ny otrygghet.

Som motvikt tänker jag på sociologen Elisabeth Sheffs studier av polyamorösa familjer och insikten att små nätverk av nära relationer kan vara mer flexibla och mer kapabla att hantera yttre förändring än vad traditionell tvåsamhet kan, och att sådana nätverk därför kan ha lättare att överleva påfrestningar. Den typen av studier tyder snarare på att det kan finnas en trygghet i att fördela sina förhoppningar och önskemål på flera relationer. Jessica Fern snuddar vid den tanken och noterar bland annat att en fördel med ickemonogami är just att olika anknytningsrelationer kan vara trygga på olika sätt. Hon funderar dock inte på vad det kan få för konsekvenser för relationerna.

Det andra området har att göra med vår förmåga att knyta an till olika personer på olika sätt. Redan små barn är kapabla till det. I skolåldern börjar vi dessutom att skapa hierarkier av anknytningsmönster utifrån socialt konstruerade kategorier av relationer. Till exempel knyter de flesta av oss an till vänner på ett annat sätt än vad vi knyter an till en partner, något som många relationsanarkister har upptäckt: Det känns väldigt annorlunda att ha en nära relation med någon som jag tänker på som en vän jämfört med om jag tänker på den som en partner, även om det som sägs och görs i relationen är precis detsamma. Hur vi tänker på en relation spelar uppenbarligen stor roll för anknytningens kvalitet. Jessica Fern nämner i förbigående att vi kan knyta an till olika människor på olika sätt, men funderar inte på vad det kan få för konsekvenser i praktiken.

Sammanfattningsvis är ändå Jessica Ferns polysecure än bok som är väl värd att läsa och som har potentialen att bli en klassiker i polykretsar. Boken är utgiven på Thorntorn Press och dess fullständiga titel är polysecure : Attachment, Trauma and Consensual Nonmonogamy.

Anknytningens sociologi

Under hösten 2015 skrev jag kandidatuppsats i sociologi. Nu finns Anknytningens sociologi på webben för den som är intresserad.

Att knyta an till någon handlar om att låta den personen bli en fast punkt i tillvaron. Som barn knyter vi an till våra föräldrar och andra vuxna som vi umgås med. I vuxen ålder är det oftast nära vänner och våra kärlekar som fyller motsvarande funktion. Det är hos dem som vi söker stöd när vi känner att vi behöver det.

Olika människor knyter dock an på olika sätt. Inom anknytningsteorin menar man att vi är mer eller mindre rädda för att bli avvisade och ser större eller mindre risk med att komma någon nära. Dessa två dimensioner kallas för ängslighet respektive undvikandegrad.

I min uppsats föreslår jag ett alternativ till dessa två dimensioner. Alternativet är baserat på sociologisk rollteori och två aspekter verkar då vara viktiga: För att jag ska få omsorg krävs dels att den andre förstår vad jag vill ha och dels att den är villig att ge mig det. Här verkar det som att en del människor är mer uppmärksamma på om andra har förstått och andra är mer uppmärksamma på om viljan finns. Vad vi är uppmärksamma på tror jag ger oss våra olika anknytningsstilar.

Denna alternativa förståelse antyder att vi riskerar att missförstå varandra. Det som är en önskan om större tydlighet kan missförstås som en önskan om en större vilja och vice versa. När jag tänker tillbaka på de nära relationer som jag har haft genom åren inser jag att jag har missförstått mer än en gång. Under uppsatsarbetet kändes det därför som att jag knäckte en nöt som jag har försökt knäcka väldigt länge.

Forskning om samtyckande ickemonogami

Under de senaste åren har det (äntligen) börjat komma lite forskning på så kallad samtyckande ickemonogami. Med samtyckande ickemonogami menas öppna förhållanden, polyamori, swinging, relationsanarki och alla andra relationsformer som på något sätt bryter mot den monogama normen och där alla inblandande är införstådda och med på noterna. Det är framför allt forskare i psykologi som har börjat intressera sig för ämnet och en av de mer produktiva är den amerikanska doktoranden Amy Moors med över 20 publikationer inom området sedan 2011. Här är några höjdpunkter från hennes forskning:

Är det vanligt?
Ja, preliminära studier visar att runt 4-5% av den nordamerikanska befolkningen föredrar någon typ av samtyckande ickemonogami. Det är därmed nästan lika vanligt som homosexualitet och mycket vanligare än vad man tidigare trott.

Är det en hälsofara?
Nej, samtyckande ickemonogama slarvar mindre med kondom än vad otrogna monogama gör.

Är det en anknytningsstörning eller tecken på relationsproblem?
Nej, de som praktiserar samtyckande ickemonogami är snarare tryggare anknytare än vad folk i allmänhet är. Det verkar som att samtyckande ickemonogami kräver en ganska god förmåga att knyta an till andra människor. Samtyckande ickemonogama rapporterar också en hög grad av tillfredsställelse i sina nära relationer.

Är det en manlig fantasi?
Ja, det verkar vara fler män än kvinnor som kan tänka sig att öppna upp en parrelation, men samtidigt verkar samtyckande ickemonogami gynna kvinnor mer än män. Samtyckande ickemonogami kan vara en väg bort från begränsande patriarkala strukturer och könsroller. Kvinnor verkar också vara bättre på att ta till vara på det extra stöd och de extra resurser som ett nätverk av nära relationer kan erbjuda.

Referenser

  1. Conley, T. D., Moors, A. C., Ziegler, A., & Karathanasis, C. (2012). Unfaithful Individuals are Less Likely to Practice Safer Sex Than Openly Nonmonogamous Individuals. The Journal of Sexual Medicine, 9, 1559–1565.
  2. Moors, A. C., Conley, T. D., Edelstein, R. S., & Chopik, W. J. (2015). Attached to monogamy? Avoidance predicts willingness to engage (but not actual engagement) in consensual non-monogamy. Journal of Social and Personal Relationships, 32(2), 222–240.
  3. Ziegler, A., Matsick, J. L., Moors, A. C., Rubin, J. D., & Conley, T. D. (2014). Does Monogamy Harm Women? Deconstructing Monogamy with a Feminist Lens. Journal für Psychologie, 22.

Relationell sociologi och relationsanarki

Under hösten 2014 skrev jag en kort uppsats om nära relationer i samband med att jag läste Sociologi 2. I uppsatsen visar jag att relationsanarkistiska relationer skiljer sig ganska markant från både kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Jag tycker att arbetet blev en nyttig övning för mig som gjorde mig mer medveten om vad som försiggår i kärleks- och vänskapsrelationer.

Min lärare föreslog att jag skulle försöka få min uppsats publicerad. Jag bearbetade manuskriptet och gjorde ett försök, men lyckades inte. För den intresserade lägger jag upp den bearbetade versionen här istället: Relationell sociologi och relationsanarki.