Nu har jag publicerat ytterligare två normkritiska texter om kärlek. Denna gång har jag funderat kring hur vi knyter an till varandra. I Att knyta an undrar jag om det verkligen är rimligt att hävda att 40% av befolkningen har problem med sin anknytning och i Relationspyramiden funderar jag kring hur vi arrangerar våra relationer i förhållande till varandra.
”Trygg, ängslig eller undvikande” – var verkligen intressant läsning. Jag hamnade nog på ängslig och undvikande som barn… och vad jag tänker på är ju – hur mycket berodde det på mina föräldrar?
Jag anser att det berodde på att mina föräldrar var för unga och inte klarade av att knyta an till mej på ett ”normalt” sätt. Alltså har en del av mitt relations-skapande i livet kommit utav mina föräldrars brister.
Sen har jag kunnat läka detta till stor del genom erfarenheter i livet, tack och lov.
Men jag slogs av det du nämner om barn på sjukhus – jag var tryggare på sjukhuset som 6-åring, där jag upplevde att personalen verkligen brydde sej, än vad jag var hemma… jag undrar om sjukvården kan fånga upp sådana signaler. Och ja, jag hade mått bättre i mitt liv om jag tidigt placerats i en bra fosterfamilj. Det är jag övertygad om, med livet som varit som en sorts facit…
Men visst är det alltför lätt att överdriva barns signaler – det finns väl inget sätt att finna vad som är rätt eller fel i såna lägen, förrän långt senare. Det är lättare att vara efterklok…
Jag gillar det som brukar kallas den biosociala modellen: Vi föds med en unik uppsättning potentialer och sårbarheter. Olika barn behöver därför olika typer av stimulans, uppmuntran, stöd och beskydd.
När du berättar om dina erfarenheter tänker jag att det var något som var viktigt för dig som dina föräldrar inte kunde eller förstod att ge dig, vilket skapade sår som du som vuxen har fått ta om hand om.
Du skriver att du var ängslig och undvikande som barn. Menar du att det har förändrats genom åren? Skulle du säga att du nu som vuxen hör hemma bland de 60% som klassas som trygga anknytare?