På 1960-talet började en ny trend i äktenskapets historia, en trend som startade i Norden och spred sig till övriga Västeuropa och vidare till Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Just nu verkar det vara delar av Östeuropa som står på tur. Den nya trenden är inte till äktenskapets fördel. Det blir nämligen allt mer ovanligt att människor gifter sig och allt vanligare att människor skiljer sig.

Förändringen brukar ses som en del av en allmän trend, där människors individuella behov och önskemål prioriteras allt mer. Vi verkar vara mitt uppe i en slags frigörelseprocess där individen får större självständighet, valfrihet och möjlighet att förverkliga sig själv. Genom sekularisering har kyrkans inflytande över människor minskat. Det moderna välfärdssamhället har ökat den sociala tryggheten och gett större möjlighet till utbildning. Kvinnorörelsen kamp har lett till en lagstiftning som gör det möjligt för kvinnor att försörja sig själva. Den sexuella revolutionen handlade om frigörelse från en begränsande sexualmoral. Exemplen är många.

År 1998 hände dock något väldigt oväntat i Sverige. Antalet giftermål började att öka igen och idag är det vanligare att gifta sig i Sverige än i Europa i stort, trots att individualiseringen av det svenska samhället fortsätter. Hur går det ihop? Den frågan ställer sig Jacob Strandell i sin masteruppsats i sociologi. Strandells uppsats har titeln We’re one, but we’re not the same: Individualization and increasing marriage rates unraveled.

För att söka svar på sin fråga samlar Strandell tre samtalsgrupper med mellan fyra och sex personer i varje och ber dem diskutera vad äktenskapet är, hur det förändras, varför man gifter sig och hur äktenskapet hänger samman med sådant som religion, könsroller, kärlek och familj. Samtliga deltagare är mellan 20 och 30 år och ingen av dem är gift.

Det mönster som träder fram i diskussionerna är intressant nog att det svenska äktenskapet gör samma resa som vi själva. Precis som vi frigör oss från våra traditioner, så gör även äktenskapet det. Äktenskapet är inte längre kopplat till religion och att gifta sig är inte längre en religiös ceremoni. Hur äkta makar fördelar arbetsuppgifter och skapar könsroller ses numera som deras eget ansvar och inte något som bestäms av äktenskapet. Inte ens relationen i sig anses kunna förändras av ett giftermål. För att uppnå förändring krävs andra typer av insatser. Det har också blivit möjligt att bo tillsammans och skaffa barn utan att gifta sig.

Att det svenska äktenskapet har förlorat sina traditionella kopplingar till sådant som religion, könsroller och familjebildning innebär att det i Sverige inte längre finns någon krock mellan äktenskapet och individens självständighet. Två blir fortfarande ett när de gifter sig, men de fortsätter samtidigt att vara olika och makarna behåller en stor del av sin individuella frihet.

På frågan varför man gifter sig får Strandell två olika svar från sina samtalsgrupper. Det första är att det finns juridiska och ekonomiska fördelar med att gifta sig och det andra är att giftermålet är ett sätt att visa kärlek på. Båda svaren strävar åt samma håll. Syftet är att skapa en starkare och mer hållbar relation.

Vi gifter oss alltså inte längre för att bilda familj. Giftermålet är istället ett sätt att satsa på en relation. Kanske har det svenska äktenskapet blivit en slags investering, där en eventuell avkastning är lycka och självförverkligande? Det ligger ju i så fall i linje med att människors individuella behov och önskemål prioriteras allt mer.

Vad är tillåtet i ett monogamt förhållande och vad är det inte? Var går gränsen till otrohet och på vilket sätt skiljer sig en kärleksrelation från en vänskapsrelation? Pavlina Ekdahl skriver om Monogamins gränser i sin kandidatuppsats i genusvetenskap.

Ekdahl intervjuar fem heterosexuella kvinnor i åldrarna 21 – 25 år som lever i monogama förhållanden. Fokus är inte på vad kvinnorna faktiskt gör, utan hur de tillsammans med sina partners pratar om och förstår sådant som tvåsamhet, kärlek, vänskap, exklusivitet, svartsjuka och otrohet.

Ekdahl sammanfattar sin kartläggning av kvinnornas berättelser i sex punkter:

1. Kärleksparet som enhet. Att vara ihop är att höra ihop. Det handlar om att skapa något gemensamt, ett ”vi”.
2. Den specifika relationen. Relationen med partnern är av en särskild sort, en sort som är reserverad för en enda person. Den skiljer sig från andra genom att vara sexuell och genom att romantisk kärlek är starkare och av ett annat slag än kärleken till vänner.
3. Romantisk och sexuell hierarki. Det är bättre att ha en monogam kärleksrelation än att leva icke-monogamt och en monogam kärleksrelation är mer värdefull än en icke-monogam. På samma sätt värderas sex efter sammanhang. Det är till exempel bättre att ha sex för att vårda en kärleksrelation än enbart för nöjes skull.
4. Den flytande gränsen. Kvinnorna är ense om att fysisk intimitet med andra, som sex, kyssar eller att hålla handen är otrohet. När det gäller samtal, sms och epost går dock åsikterna isär om hur mycket som är tillåtet. En av kvinnorna menar dessutom att det går att vara känslomässigt otrogen. De andra håller med om att det inte vore bra om partnern blev förälskad i någon annan, men ser det inte som otrohet. För en av kvinnorna vore ett nytt kärleksförhållande värre än en sexuell otrohet.
5. Disciplin av kroppen. En bra människa kan kontrollera både sin kropp och sin lust. I det ingår att göra slut om man blir förälskad i någon annan.
6. Svartsjuka som monogamins gränsvakt. Svartsjuka är en känsla som bör undvikas, vilket får stora konsekvenser, som att umgänge med tidigare partners undviks, att mängden umgänge med vänner av samma kön begränsas och att icke-monogama relationsformer inte utforskas.

Sammanfattningsvis verkar kvinnorna vara någorlunda ense om vad monogami innebär. Det finns dock ett viktigt undantag, nämligen var gränsen till otrohet går. Här har kvinnorna olika uppfattning om vad som är tillåtet.

I sin diskussion pekar Ekdahl på en paradox i hur kvinnorna resonerar kring monogami. Å ena sidan beskriver de monogama relationer som trygga relationer. Å andra sidan återkommer de till resonemang kring osäkerhet. Till exempel ses den svartsjuka som kvinnorna eller deras partners känner som ett tecken på osäkerhet. Ett annat exempel är den utmaning som ligger i att vara den enda för någon och rädslan för att inte räcka till.

Ekdahl ser också en paradox i att monogami ses som något positivt, men samtidigt ofta beskrivs med negativt laddade ord som ägande och kontroll.

Att det finns paradoxer inom det gängse sättet att tänka på och resonera kring monogami belyser enligt Ekdahl att det inte nödvändigtvis är så enkelt med monogam kärlek. Jag är benägen att hålla med.