Efter att ha skrivit en del om polyamori här på bloggen känns det nu kul att ta upp relationsanarki. Jag läser nämligen Ida Midnattssols C-uppsats i genusvetenskap där fyra relationsanarkister intervjuas om sin syn på relationsanarki. Uppsatsens titel är Ett relationsanarkistiskt ställningstagande.

De fyra relationsanarkisterna är i åldern 25 – 30, bosatta i Umeå och identifierar sig som kvinnor. De är också feminister, veganer och anarkister, eller åtminstone nyfikna på anarkism som politisk ideologi. Midnattssol gör därför inga anspråk på att beskriva relationsanarkin som helhet utan enbart denna utvalda subkultur.

Intervjuerna kretsar kring tre frågor: Midnattssol är nyfiken på de intervjuades förståelse av vad relationsanarki är, vilka möjliga ställningstaganden de ser inom relationsanarkin och vilken position de själva väljer. Jag börjar med att berätta om resultaten.

Midnattssol sammanfattar de intervjuades syn på relationsanarki i tre punkter:

1. Frihet. Relationsanarki är frihet att definiera, förändra och värdera sina relationer på ett sätt som passar en själv.
2. Anarkanormativitet. Relationsanarki är att inte värdera någon relation högre än någon annan.
3. Politik. Relationsanarki är en feministisk kritik av kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormen.

De intervjuade har också en bild av vad relationsanarki inte är. De målar upp mononormen som en religion, där den älskade höjs till skyarna och förväntas kunna fylla alla ens behov. Midnattssol menar att mononormen överdrivs och att avståndet mellan relationsanarki och tvåsamhet beskrivs som långt större än vad det är.

Utifrån denna förståelse av relationsanarki ser de intervjuade tre möjliga sätt att göra relationsanarki på:

1. Idealisten följer de relationsanarkistiska idealen även om känslor och omständigheter sätter käppar i hjulen, ett ställningstagande som de intervjuade beskriver som i praktiken näst intill omöjligt.
2. Playern fokuserar på den relationsanarkistiska friheten, tar inget ansvar för sina handlingar och kommunicerar inte heller sina tankar, känslor och behov.
3. Den ansvarstagande kommunicerar, visar omtanke och följer de relationsanarkistiska idealen på ett mindre slaviskt sätt än vad idealisten gör.

De fyra intervjuade beskriver sig alla som ansvarstagande.

Här finns mycket att diskutera och Midnattssol tar bland annat upp några krockar mellan olika sätt att tänka. För det första finns en kamp kring vad ordet relation betyder. I tvåsam tradition syftar det ofta på en parrelation emedan det inom relationsanarki är centralt att förstå begreppet i en vidare mening, där det inkluderar även icke sexuella och icke romantiska relationer.

Samtidigt är det inte så enkelt att relationsanarkister bara kan börja använda ordet relation på ett nytt sätt. Den som vill bli förstådd blir ofta tvungen att förtydliga vad som menas och kan till exempel förväntas berätta om relationen är sexuell eller inte, eftersom det är viktigt för omgivningens sätt att förstå relationer. Däri ligger kampen.

Det finns också krockar inom relationsanarkin. Till exempel är det inte självklart vad ordet frihet står för. Relationsanarki erbjuder frihet att ha flera sexuella och kärleksfulla relationer, men, skriver Midnattssol, för den som inte har någon sådan önskan finns ingen frihet att ta del av.

Den relationsanarkistiska friheten begränsas dessutom av idéen att ingen relation bör värderas högre än någon annan. Den relationsanarkistiska friheten är därmed lika relativ som all annan frihet. Vi blir aldrig fria från sociala normer och de berättelser vi konstruerar för att förstå oss själva och den verklighet vi lever i.

Jag uppfattar Midnattssol som ganska ambivalent och möjligen även lite sökande i sitt förhållningssätt till relationsanarki. I uppsatsens resonemang och diskussioner möts jag både av hopp om frigörelse från begränsande normer och en desillusionerad insikt om att begränsande värderingar uppstår även i grupper som har lyckats bryta sig loss.

Sammanfattningsvis efterfrågar Midnattssol ett mer öppet och tillåtande förhållningssätt till olika relationspraktiker och pekar på att problemet med förtryckande traditionella normer inte är att de är traditionella, utan förtryckande. Att göra som vanligt måste också få vara ett fullgott och värdefullt alternativ.