RFSL och Friends är exempel på organisationer som använder sig av så kallad normkritisk pedagogik. Syftet är att vara inkluderande och att komma bort från uppdelningen av människor i ett vi och ett dem. Istället för att fokusera på de som avviker så funderar man på vilka föreställningar det är som gör att vissa upplevs som avvikande. Det handlar också om att fundera på vilka konsekvenser föreställningarna får. Är det verkligen odelat positivt att följa dem? Vilka privilegier får de som gör det?
Jag gillar angreppssättet, inte minst eftersom jag uppfattar det som nyfiket och nyanserat. Det är så lätt att fastna i enkla kategoriseringar av vår komplexa, mångfacetterade och ständigt föränderliga verklighet. Att se den mångfald och variation som faktiskt finns verkar vara en av de största utmaningar vi har. Lyckas vi se att alla är unika, kanske vi till och med kan se den variationen som en styrka, snarare än något som vi motvilligt behöver tolerera?
I samband med DNs artikelserie Att älska fler höjdes röster om att poly framställdes som exotiskt och radikalt annorlunda. I vissa kretsar diskuterades hur journalister väljer vilka de intervjuar och vilka som bör och inte bör porträtteras i tidningar, men kanske är det vi saknar snarare beskrivningar av kärlek som utgår från en normkritisk pedagogik?
Som ett litet experiment har jag publicerat några texter om kärlek där jag försöker använda mig av några av de tekniker som finns inom den normkritiska pedagogiken. I Vem passar in? tar jag upp vanliga föreställningar om vad kärlek är, i Kärlekens historia funderar jag på var de kommer ifrån, i Kärlekens ekonomi pekar jag på några konsekvenser och i Bra och dålig sexualitet diskuterar jag kopplingar till sexualitet.