Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den icke-sexuella kärleken. I detta mitt tredje inlägg om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria tar jag upp den uppdelning mellan kärlek och vänskap som de flesta oreflekterat tar för given, men som för många polyamorösa inte är lika självklar och enkel. Egelstig och Gustafssons diskussion är imponerande nyanserad och de formulerar några bra frågor som jag vill berätta om.

Till att börja med konstaterar Egelstig och Gustafsson att det inte är enbart polyamorösa som kan ha icke-sexuella kärleksrelationer. Det mest uppenbara exemplet är asexuella personers nära relationer. Dessutom är det antagligen inte så ovanligt att personer i traditionella parrelationer efter ett tag inte längre känner samma attraktion för varandra och därmed inte längre har sex lika ofta, samtidigt som de fortfarande känner djup kärlek.

Icke-sexuell kärlek är på många sätt ett dolt fenomen. Det finns nästan ingen forskning på området och det är inte heller något som pratas om. Inte ens bland deltagarna i Egelstig och Gustafssons studie nämns det annat än i förbigående. Polyamorösa problematiserar visserligen ofta uppdelningen mellan vänskap och kärlek, men då handlar det oftast om att avdramatisera sex mellan vänner och inte om att möjliggöra kärlek utan sex. Om den icke-sexuella kärleken nämns så sällan för att den är ovanlig eller för att vi i vår kultur inte godkänner kärlek utan sex som riktig kärlek är en öppen fråga.

Ytterligare en öppen fråga är då var gränsen mellan kärlek och vänskap går? Om vi accepterar icke-sexuella kärleksrelationer som fullgod kärlek, är icke-sexuell polyamori samma sak som djup vänskap, eller finns det någon viktig skillnad emellan dem?

Vad tror du?

Jag läser vidare i Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria. I detta mitt andra inlägg tar jag upp det de skriver om svartsjuka och medglädje.

Svartsjuka

Svartsjuka är ett ämne som oundvikligen kommer upp så fort polyamori och andra alternativ till monogami diskuteras. För många ter sig svartsjuka som ett oöverstigligt hinder och den enda rimliga förklaringen till att någon väljer ett polyamoröst liv kan tyckas vara att personen är befriad från sådana känslor.

Egelstig och Gustafsson slår dock hål på myten om polyamori som en fridfull och harmonisk tillvaro, fri från jobbiga känslor. Det finns visserligen polyamorösa som sällan eller aldrig blir svartsjuka, men känslan påverkar dem ändå, till exempel genom att en partner brottas med den. Det finns nämligen gott om polyamorösa som känner svartsjuka både ofta och mycket. Svartsjuka är utan tvekan en del av polylivets vardag.

Många polyamorösa har tidigare erfarenhet av att leva monogamt. För en del har övergången till polyamori inneburit att de inte känner svartsjuka lika ofta eller lika intensivt. Å andra sidan finns det andra som börjat känna svartsjuka först i polyamorösa relationer. Överlag är polyamorösa en mycket heterogen grupp när det gäller svartsjuka. Det enda mönster som Egelstig och Gustafsson lyckas urskilja är oväntat nog kopplat till kön. Det verkar nämligen som att aningen fler kvinnor än män brottas med stark svartsjuka och att något fler män än kvinnor är befriade från den.

Vanligen hanteras svartsjuka med tekniker som stämmer väl överens med vad som presenteras i litteraturen. Det handlar till exempel om acceptens, utforskande och öppenhet mot partners. Ofta används logiska resonemang för att ifrågasätta de irrationella känslorna. För många är detta ett fortlöpande arbete som tar både tid och kraft.

Medglädje

Svartsjuka är alltså inte en känsla som enbart monosar upplever. Om medglädje är en känsla som enbart polysar kan känna är en öppen fråga, men Egelstig och Gustafsson visar att inte ens alla polyamorösa gör det. För somliga kommer den spontant, andra får jobba för att känna den och ytterligare andra upplever den inte alls.

Medglädje brukar beskrivas som glädjen i att en partner älskar eller blir älskad av någon annan, men känslan verkar kunna vara mer komplex än så. Den kan också vara relaterad till lättnaden över att inte behöva vara allt för en partner, tryggheten i att veta att även andra finns för ens partnern, friheten i att ha utrymme för aktiviteter utanför den gemensamma relationen och det härliga i att vara föremål för andras medglädje.

Svartsjuka och medglädje brukar ses som varandras raka motsatser, men känslorna utesluter inte varandra och det är fullt möjligt och inte alls ovanligt att känna båda samtidigt. Medglädjen är troligen en viktig anledning till att många polyamorösa fortsätter att leva polyamoröst trots att svartsjuka är en del av vardagen. Det kan vara medglädjen som gör att det är värt det.

Medglädje är i det närmaste orört som vetenskapligt studieobjekt. Det kan jämföras med svartsjuka där det finns mängder av studier och teorier. Jag tycker att det är synd, för medglädje verkar vara en minst lika komplex och mångfacetterad företeelse som svartsjuka. Dessutom är det ju tråkigt att vi glömmer bort det som känns bra.

Jag läser Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete i psykologi. Titeln är Polyamori: en utmanande kärlekshistoria. Min tanke var att skriva en kort recension, men jag hittar så mycket intressant att det får bli en serie av inlägg. I detta mitt första börjar jag med uppsatsens syfte och de viktigaste resultaten.

Egelstig och Gustafsson vill förstå polyamori ur ett psykologiskt perspektiv och formulerar tre övergripande frågeställningar:

• Varför lever man polyamoröst?
• Vilka känslomässiga utmaningar ställs man inför som polyamorös?
• Finns kännetecknande psykologiska mönster för gruppen polyamorösa?

För att få svar på sina frågor intervjuar de 22 personer som har eller vill ha flera parallella kärleksrelationer. Detta är vad de kommer fram till:

Varför lever man polyamoröst?

Det finns i huvudsak två olika motiv. För det första kan polyamori upplevas som en läggning. Att leva polyamoröst är då att vara sann mot sig själv och att älska på ett sätt som känns naturligt. Det kan till exempel handla om att bejaka sig själv emotionellt och sexuellt eller om att inte behöva vara allt för en annan person.

Det andra motivet är ideologiskt. Här kan det till exempel handla om att ifrågasätta äganderättsanspråk eller att problematisera socialt konstruerade föreställningar om hur en kärleksrelation ska se ut. Att leva polyamoröst är då ett aktivt och medvetet val. Det är att göra något man tror på.

En del polyamorösa drivs av ett av motiven. Andra drivs av båda.

Vilka känslomässiga utmaningar ställs man inför som polyamorös?

Det är ingen tvekan om att det finns utmaningar. Jag citerar:

Polylivet synes på många plan kunna beskrivas som en kamp; kamp för acceptens och respekt, kamp för att inte behöva förneka sig själv, kamp för att övervinna svartsjuka, kamp för att få tiden att gå ihop, kamp för att finna ord att beskriva sin tillvaro, kamp för att hantera den enorma emotionella komplexiteten etc.

Det finns undantag. För en del är livet som polyamorös ganska smärtfritt. Men även de som kämpar tycker att glädjeämnena väger tyngre än påfrestningarna och att kampen därför är värd att ta.

Finns kännetecknande psykologiska mönster för gruppen polyamorösa?

Polyamorösa är på de allra flesta sätt en synnerligen heterogen grupp, men det finns trots det vissa mönster.

För det första är polyamorösa synnerligen problematiserande när det gäller relationer i allmänhet och polybegreppet i synnerhet. Det gäller även uppdelningen mellan vänskap och kärlek och kategoriseringar av kön och sexuell läggning.

För det andra finns ett stort fokus på logik. Jag citerar:

Logik genomsyrar de polyamorösas resonemang och kan betraktas som polykarakteristik; det är logiskt att inte begränsa sin kärlek och att leva poly, logiskt att inte göra stark skillnad mellan vänskap och kärlek, logiskt att inte känna svartsjuka respektive erfara medglädje.

För det tredje finns en del gemensamma värderingar och förhållningssätt. Kärlek ses som en oändlig resurs och det är viktigt med frihet, att kunna kommunicera, att skapa egna överenskommelser och att inte okritiskt anpassa sig.

Det är ingen tvekan om att Egelstig och Gustafsson har gjort ett bra jobb. Deras examensarbete är ambitiöst och enligt den vetenskapliga konstens alla regler. Det gör att jag tror på det de skriver. De har antagligen lyckats fånga polyamorins psykologi väl.

Jag gillar också deras arbete för att det är första gången jag ser polyamori studeras ur ett psykologiskt perspektiv. Tidigare studier har gjorts av sociologer och socionomer. Det kan vara nog så intressant, men jag tror att psykologisk forskning också behövs. Att studera polyamori ur flera olika perspektiv bidrar säkerligen till att den samlade kunskapen om polyamori blir mer fullständig.

Att blivande psykologer intresserar sig för polyamori gör mig glad också av en helt annan anledning. Det väcker hopp om att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att finnas poly-vänliga terapeuter i Sverige.