Under hösten 2015 skrev jag kandidatuppsats i sociologi. Nu finns Anknytningens sociologi på webben för den som är intresserad.

Att knyta an till någon handlar om att låta den personen bli en fast punkt i tillvaron. Som barn knyter vi an till våra föräldrar och andra vuxna som vi umgås med. I vuxen ålder är det oftast nära vänner och våra kärlekar som fyller motsvarande funktion. Det är hos dem som vi söker stöd när vi känner att vi behöver det.

Olika människor knyter dock an på olika sätt. Inom anknytningsteorin menar man att vi är mer eller mindre rädda för att bli avvisade och ser större eller mindre risk med att komma någon nära. Dessa två dimensioner kallas för ängslighet respektive undvikandegrad.

I min uppsats föreslår jag ett alternativ till dessa två dimensioner. Alternativet är baserat på sociologisk rollteori och två aspekter verkar då vara viktiga: För att jag ska få omsorg krävs dels att den andre förstår vad jag vill ha och dels att den är villig att ge mig det. Här verkar det som att en del människor är mer uppmärksamma på om andra har förstått och andra är mer uppmärksamma på om viljan finns. Vad vi är uppmärksamma på tror jag ger oss våra olika anknytningsstilar.

Denna alternativa förståelse antyder att vi riskerar att missförstå varandra. Det som är en önskan om större tydlighet kan missförstås som en önskan om en större vilja och vice versa. När jag tänker tillbaka på de nära relationer som jag har haft genom åren inser jag att jag har missförstått mer än en gång. Under uppsatsarbetet kändes det därför som att jag knäckte en nöt som jag har försökt knäcka väldigt länge.

Under hösten 2014 skrev jag en kort uppsats om nära relationer i samband med att jag läste Sociologi 2. I uppsatsen visar jag att relationsanarkistiska relationer skiljer sig ganska markant från både kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Jag tycker att arbetet blev en nyttig övning för mig som gjorde mig mer medveten om vad som försiggår i kärleks- och vänskapsrelationer.

Min lärare föreslog att jag skulle försöka få min uppsats publicerad. Jag bearbetade manuskriptet och gjorde ett försök, men lyckades inte. För den intresserade lägger jag upp den bearbetade versionen här istället: Relationell sociologi och relationsanarki.

På 1960-talet började en ny trend i äktenskapets historia, en trend som startade i Norden och spred sig till övriga Västeuropa och vidare till Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Just nu verkar det vara delar av Östeuropa som står på tur. Den nya trenden är inte till äktenskapets fördel. Det blir nämligen allt mer ovanligt att människor gifter sig och allt vanligare att människor skiljer sig.

Förändringen brukar ses som en del av en allmän trend, där människors individuella behov och önskemål prioriteras allt mer. Vi verkar vara mitt uppe i en slags frigörelseprocess där individen får större självständighet, valfrihet och möjlighet att förverkliga sig själv. Genom sekularisering har kyrkans inflytande över människor minskat. Det moderna välfärdssamhället har ökat den sociala tryggheten och gett större möjlighet till utbildning. Kvinnorörelsen kamp har lett till en lagstiftning som gör det möjligt för kvinnor att försörja sig själva. Den sexuella revolutionen handlade om frigörelse från en begränsande sexualmoral. Exemplen är många.

År 1998 hände dock något väldigt oväntat i Sverige. Antalet giftermål började att öka igen och idag är det vanligare att gifta sig i Sverige än i Europa i stort, trots att individualiseringen av det svenska samhället fortsätter. Hur går det ihop? Den frågan ställer sig Jacob Strandell i sin masteruppsats i sociologi. Strandells uppsats har titeln We’re one, but we’re not the same: Individualization and increasing marriage rates unraveled.

För att söka svar på sin fråga samlar Strandell tre samtalsgrupper med mellan fyra och sex personer i varje och ber dem diskutera vad äktenskapet är, hur det förändras, varför man gifter sig och hur äktenskapet hänger samman med sådant som religion, könsroller, kärlek och familj. Samtliga deltagare är mellan 20 och 30 år och ingen av dem är gift.

Det mönster som träder fram i diskussionerna är intressant nog att det svenska äktenskapet gör samma resa som vi själva. Precis som vi frigör oss från våra traditioner, så gör även äktenskapet det. Äktenskapet är inte längre kopplat till religion och att gifta sig är inte längre en religiös ceremoni. Hur äkta makar fördelar arbetsuppgifter och skapar könsroller ses numera som deras eget ansvar och inte något som bestäms av äktenskapet. Inte ens relationen i sig anses kunna förändras av ett giftermål. För att uppnå förändring krävs andra typer av insatser. Det har också blivit möjligt att bo tillsammans och skaffa barn utan att gifta sig.

Att det svenska äktenskapet har förlorat sina traditionella kopplingar till sådant som religion, könsroller och familjebildning innebär att det i Sverige inte längre finns någon krock mellan äktenskapet och individens självständighet. Två blir fortfarande ett när de gifter sig, men de fortsätter samtidigt att vara olika och makarna behåller en stor del av sin individuella frihet.

På frågan varför man gifter sig får Strandell två olika svar från sina samtalsgrupper. Det första är att det finns juridiska och ekonomiska fördelar med att gifta sig och det andra är att giftermålet är ett sätt att visa kärlek på. Båda svaren strävar åt samma håll. Syftet är att skapa en starkare och mer hållbar relation.

Vi gifter oss alltså inte längre för att bilda familj. Giftermålet är istället ett sätt att satsa på en relation. Kanske har det svenska äktenskapet blivit en slags investering, där en eventuell avkastning är lycka och självförverkligande? Det ligger ju i så fall i linje med att människors individuella behov och önskemål prioriteras allt mer.

Vad är tillåtet i ett monogamt förhållande och vad är det inte? Var går gränsen till otrohet och på vilket sätt skiljer sig en kärleksrelation från en vänskapsrelation? Pavlina Ekdahl skriver om Monogamins gränser i sin kandidatuppsats i genusvetenskap.

Ekdahl intervjuar fem heterosexuella kvinnor i åldrarna 21 – 25 år som lever i monogama förhållanden. Fokus är inte på vad kvinnorna faktiskt gör, utan hur de tillsammans med sina partners pratar om och förstår sådant som tvåsamhet, kärlek, vänskap, exklusivitet, svartsjuka och otrohet.

Ekdahl sammanfattar sin kartläggning av kvinnornas berättelser i sex punkter:

1. Kärleksparet som enhet. Att vara ihop är att höra ihop. Det handlar om att skapa något gemensamt, ett ”vi”.
2. Den specifika relationen. Relationen med partnern är av en särskild sort, en sort som är reserverad för en enda person. Den skiljer sig från andra genom att vara sexuell och genom att romantisk kärlek är starkare och av ett annat slag än kärleken till vänner.
3. Romantisk och sexuell hierarki. Det är bättre att ha en monogam kärleksrelation än att leva icke-monogamt och en monogam kärleksrelation är mer värdefull än en icke-monogam. På samma sätt värderas sex efter sammanhang. Det är till exempel bättre att ha sex för att vårda en kärleksrelation än enbart för nöjes skull.
4. Den flytande gränsen. Kvinnorna är ense om att fysisk intimitet med andra, som sex, kyssar eller att hålla handen är otrohet. När det gäller samtal, sms och epost går dock åsikterna isär om hur mycket som är tillåtet. En av kvinnorna menar dessutom att det går att vara känslomässigt otrogen. De andra håller med om att det inte vore bra om partnern blev förälskad i någon annan, men ser det inte som otrohet. För en av kvinnorna vore ett nytt kärleksförhållande värre än en sexuell otrohet.
5. Disciplin av kroppen. En bra människa kan kontrollera både sin kropp och sin lust. I det ingår att göra slut om man blir förälskad i någon annan.
6. Svartsjuka som monogamins gränsvakt. Svartsjuka är en känsla som bör undvikas, vilket får stora konsekvenser, som att umgänge med tidigare partners undviks, att mängden umgänge med vänner av samma kön begränsas och att icke-monogama relationsformer inte utforskas.

Sammanfattningsvis verkar kvinnorna vara någorlunda ense om vad monogami innebär. Det finns dock ett viktigt undantag, nämligen var gränsen till otrohet går. Här har kvinnorna olika uppfattning om vad som är tillåtet.

I sin diskussion pekar Ekdahl på en paradox i hur kvinnorna resonerar kring monogami. Å ena sidan beskriver de monogama relationer som trygga relationer. Å andra sidan återkommer de till resonemang kring osäkerhet. Till exempel ses den svartsjuka som kvinnorna eller deras partners känner som ett tecken på osäkerhet. Ett annat exempel är den utmaning som ligger i att vara den enda för någon och rädslan för att inte räcka till.

Ekdahl ser också en paradox i att monogami ses som något positivt, men samtidigt ofta beskrivs med negativt laddade ord som ägande och kontroll.

Att det finns paradoxer inom det gängse sättet att tänka på och resonera kring monogami belyser enligt Ekdahl att det inte nödvändigtvis är så enkelt med monogam kärlek. Jag är benägen att hålla med.

Efter att ha skrivit en del om polyamori här på bloggen känns det nu kul att ta upp relationsanarki. Jag läser nämligen Ida Midnattssols C-uppsats i genusvetenskap där fyra relationsanarkister intervjuas om sin syn på relationsanarki. Uppsatsens titel är Ett relationsanarkistiskt ställningstagande.

De fyra relationsanarkisterna är i åldern 25 – 30, bosatta i Umeå och identifierar sig som kvinnor. De är också feminister, veganer och anarkister, eller åtminstone nyfikna på anarkism som politisk ideologi. Midnattssol gör därför inga anspråk på att beskriva relationsanarkin som helhet utan enbart denna utvalda subkultur.

Intervjuerna kretsar kring tre frågor: Midnattssol är nyfiken på de intervjuades förståelse av vad relationsanarki är, vilka möjliga ställningstaganden de ser inom relationsanarkin och vilken position de själva väljer. Jag börjar med att berätta om resultaten.

Midnattssol sammanfattar de intervjuades syn på relationsanarki i tre punkter:

1. Frihet. Relationsanarki är frihet att definiera, förändra och värdera sina relationer på ett sätt som passar en själv.
2. Anarkanormativitet. Relationsanarki är att inte värdera någon relation högre än någon annan.
3. Politik. Relationsanarki är en feministisk kritik av kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormen.

De intervjuade har också en bild av vad relationsanarki inte är. De målar upp mononormen som en religion, där den älskade höjs till skyarna och förväntas kunna fylla alla ens behov. Midnattssol menar att mononormen överdrivs och att avståndet mellan relationsanarki och tvåsamhet beskrivs som långt större än vad det är.

Utifrån denna förståelse av relationsanarki ser de intervjuade tre möjliga sätt att göra relationsanarki på:

1. Idealisten följer de relationsanarkistiska idealen även om känslor och omständigheter sätter käppar i hjulen, ett ställningstagande som de intervjuade beskriver som i praktiken näst intill omöjligt.
2. Playern fokuserar på den relationsanarkistiska friheten, tar inget ansvar för sina handlingar och kommunicerar inte heller sina tankar, känslor och behov.
3. Den ansvarstagande kommunicerar, visar omtanke och följer de relationsanarkistiska idealen på ett mindre slaviskt sätt än vad idealisten gör.

De fyra intervjuade beskriver sig alla som ansvarstagande.

Här finns mycket att diskutera och Midnattssol tar bland annat upp några krockar mellan olika sätt att tänka. För det första finns en kamp kring vad ordet relation betyder. I tvåsam tradition syftar det ofta på en parrelation emedan det inom relationsanarki är centralt att förstå begreppet i en vidare mening, där det inkluderar även icke sexuella och icke romantiska relationer.

Samtidigt är det inte så enkelt att relationsanarkister bara kan börja använda ordet relation på ett nytt sätt. Den som vill bli förstådd blir ofta tvungen att förtydliga vad som menas och kan till exempel förväntas berätta om relationen är sexuell eller inte, eftersom det är viktigt för omgivningens sätt att förstå relationer. Däri ligger kampen.

Det finns också krockar inom relationsanarkin. Till exempel är det inte självklart vad ordet frihet står för. Relationsanarki erbjuder frihet att ha flera sexuella och kärleksfulla relationer, men, skriver Midnattssol, för den som inte har någon sådan önskan finns ingen frihet att ta del av.

Den relationsanarkistiska friheten begränsas dessutom av idéen att ingen relation bör värderas högre än någon annan. Den relationsanarkistiska friheten är därmed lika relativ som all annan frihet. Vi blir aldrig fria från sociala normer och de berättelser vi konstruerar för att förstå oss själva och den verklighet vi lever i.

Jag uppfattar Midnattssol som ganska ambivalent och möjligen även lite sökande i sitt förhållningssätt till relationsanarki. I uppsatsens resonemang och diskussioner möts jag både av hopp om frigörelse från begränsande normer och en desillusionerad insikt om att begränsande värderingar uppstår även i grupper som har lyckats bryta sig loss.

Sammanfattningsvis efterfrågar Midnattssol ett mer öppet och tillåtande förhållningssätt till olika relationspraktiker och pekar på att problemet med förtryckande traditionella normer inte är att de är traditionella, utan förtryckande. Att göra som vanligt måste också få vara ett fullgott och värdefullt alternativ.

Mina inlägg om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria finns här:

• Del I – viktigaste resultaten
• Del II – svartsjuka och medglädje
• Del III – icke-sexuell kärlek
• Del IV – polyamorös inspiration
• Del V – lästips

Jag avslutar min serie om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria med några lästips för den som på egen hand vill plocka ut godbitarna ur den 170 sidor långa avhandlingen.

Den svenska sammanfattningen (sid 4) är det naturliga stället att börja på. Därefter rekommenderar jag syftet (sid 48) och svar på frågeställningarna (sid 137 – 138).

För den som vill gräva lite djupare är resultatdiskussionen (sid 110 – 136) klart läsvärd. Där finns det mesta av det material som jag har publicerat här på Kärlek för nyfikna.

Jag kan också rekommendera avsnittet om polyamorins framväxt (sid 11 – 21). Här berättar Egelstig och Gustafsson om polyamorins historia och dess kopplingar till feminismens utveckling.

Sist men inte minst kan teoridelen (sid 22 – 47) fungera som en ordbok för den som vill slå upp termer som används i andra delar av uppsatsen.

Min serie inlägg om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria börjar närma sig sitt slut. I detta mitt fjärde tar jag upp sådant som Egelstig och Gustafsson menar kan vara en inspirationskälla för monogama. Även om monogama inte har mer än en kärleksrelation i taget, så har de förstås flera nära och viktiga relationer bland släkt och vänner, och även sådana relationer kan dra nytta av polyamorösa idéer och erfarenheter. Här är några av de punkter som de tar upp:

• Varje relation är unik. En öppen och ärlig kommunikation kring önskemål och behov kan leda till att outtalade föreställningar om hur en relation ska vara kan ersättas med egna överenskommelser, vilket kan göra att relationen passar de inblandade bättre.
• Ingen är perfekt. Med insikten om att den ideala partnern eller vännen inte finns kan det bli lättare att uppskatta det som är bra i en relation.
• Bredden är värdefull. Att inte låta andra relationer och aktiviteter kraftigt nedprioriteras för att man går in i en kärleksrelation kan minska känslan av förlorad tid om förhållandet tar slut.
• Det går att älska flera. Inget tyder på att det är svårare att komma flera personer känslomässigt nära än bara en. Inte heller verkar det minska kvaliteten på intimiteten.
• Det går att göra på olika sätt. Med kunskap om att polyamori kan se väldigt olika ut kommer insikten om att även monogami kan göra det, vilket kan ge frihet att finna något som passar en bra även inom monogamin om man föredrar det.

Flera har reagerat på att DNs artikelserie Att älska fler är exotifierande. Jag håller med om att poly framställs som något radikalt annorlunda än mono, men Egelstig och Gustafssons examensarbete får mig snarare att tänka att gränsen mellan dem antagligen inte är så tydlig och enkel som man kan tro. Min gissning är att variationen inom de båda grupperna är större än skillnaden mellan dem och i så fall är ju frågan hur relevant uppdelningen egentligen är?

Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den icke-sexuella kärleken. I detta mitt tredje inlägg om Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria tar jag upp den uppdelning mellan kärlek och vänskap som de flesta oreflekterat tar för given, men som för många polyamorösa inte är lika självklar och enkel. Egelstig och Gustafssons diskussion är imponerande nyanserad och de formulerar några bra frågor som jag vill berätta om.

Till att börja med konstaterar Egelstig och Gustafsson att det inte är enbart polyamorösa som kan ha icke-sexuella kärleksrelationer. Det mest uppenbara exemplet är asexuella personers nära relationer. Dessutom är det antagligen inte så ovanligt att personer i traditionella parrelationer efter ett tag inte längre känner samma attraktion för varandra och därmed inte längre har sex lika ofta, samtidigt som de fortfarande känner djup kärlek.

Icke-sexuell kärlek är på många sätt ett dolt fenomen. Det finns nästan ingen forskning på området och det är inte heller något som pratas om. Inte ens bland deltagarna i Egelstig och Gustafssons studie nämns det annat än i förbigående. Polyamorösa problematiserar visserligen ofta uppdelningen mellan vänskap och kärlek, men då handlar det oftast om att avdramatisera sex mellan vänner och inte om att möjliggöra kärlek utan sex. Om den icke-sexuella kärleken nämns så sällan för att den är ovanlig eller för att vi i vår kultur inte godkänner kärlek utan sex som riktig kärlek är en öppen fråga.

Ytterligare en öppen fråga är då var gränsen mellan kärlek och vänskap går? Om vi accepterar icke-sexuella kärleksrelationer som fullgod kärlek, är icke-sexuell polyamori samma sak som djup vänskap, eller finns det någon viktig skillnad emellan dem?

Vad tror du?

Jag läser vidare i Louise Egelstig och Daniel Gustafssons examensarbete Polyamori: en utmanande kärlekshistoria. I detta mitt andra inlägg tar jag upp det de skriver om svartsjuka och medglädje.

Svartsjuka

Svartsjuka är ett ämne som oundvikligen kommer upp så fort polyamori och andra alternativ till monogami diskuteras. För många ter sig svartsjuka som ett oöverstigligt hinder och den enda rimliga förklaringen till att någon väljer ett polyamoröst liv kan tyckas vara att personen är befriad från sådana känslor.

Egelstig och Gustafsson slår dock hål på myten om polyamori som en fridfull och harmonisk tillvaro, fri från jobbiga känslor. Det finns visserligen polyamorösa som sällan eller aldrig blir svartsjuka, men känslan påverkar dem ändå, till exempel genom att en partner brottas med den. Det finns nämligen gott om polyamorösa som känner svartsjuka både ofta och mycket. Svartsjuka är utan tvekan en del av polylivets vardag.

Många polyamorösa har tidigare erfarenhet av att leva monogamt. För en del har övergången till polyamori inneburit att de inte känner svartsjuka lika ofta eller lika intensivt. Å andra sidan finns det andra som börjat känna svartsjuka först i polyamorösa relationer. Överlag är polyamorösa en mycket heterogen grupp när det gäller svartsjuka. Det enda mönster som Egelstig och Gustafsson lyckas urskilja är oväntat nog kopplat till kön. Det verkar nämligen som att aningen fler kvinnor än män brottas med stark svartsjuka och att något fler män än kvinnor är befriade från den.

Vanligen hanteras svartsjuka med tekniker som stämmer väl överens med vad som presenteras i litteraturen. Det handlar till exempel om acceptens, utforskande och öppenhet mot partners. Ofta används logiska resonemang för att ifrågasätta de irrationella känslorna. För många är detta ett fortlöpande arbete som tar både tid och kraft.

Medglädje

Svartsjuka är alltså inte en känsla som enbart monosar upplever. Om medglädje är en känsla som enbart polysar kan känna är en öppen fråga, men Egelstig och Gustafsson visar att inte ens alla polyamorösa gör det. För somliga kommer den spontant, andra får jobba för att känna den och ytterligare andra upplever den inte alls.

Medglädje brukar beskrivas som glädjen i att en partner älskar eller blir älskad av någon annan, men känslan verkar kunna vara mer komplex än så. Den kan också vara relaterad till lättnaden över att inte behöva vara allt för en partner, tryggheten i att veta att även andra finns för ens partnern, friheten i att ha utrymme för aktiviteter utanför den gemensamma relationen och det härliga i att vara föremål för andras medglädje.

Svartsjuka och medglädje brukar ses som varandras raka motsatser, men känslorna utesluter inte varandra och det är fullt möjligt och inte alls ovanligt att känna båda samtidigt. Medglädjen är troligen en viktig anledning till att många polyamorösa fortsätter att leva polyamoröst trots att svartsjuka är en del av vardagen. Det kan vara medglädjen som gör att det är värt det.

Medglädje är i det närmaste orört som vetenskapligt studieobjekt. Det kan jämföras med svartsjuka där det finns mängder av studier och teorier. Jag tycker att det är synd, för medglädje verkar vara en minst lika komplex och mångfacetterad företeelse som svartsjuka. Dessutom är det ju tråkigt att vi glömmer bort det som känns bra.