– Älskar du mig?
– Tja, jag är förälskad i dig och tycker väldigt mycket om dig.
– Ja, men älskar du mig?
– Hm, jag vet nog inte riktigt vad det betyder.
– Då älskar du mig inte.
– Inte?
– Nej, då hade du vetat.
– ?
Det var länge sedan nu, men jag minns det som igår. Att jag inte visste var jobbigt för henne. Jag tyckte väldigt mycket om henne och berättade det gärna, men jag förstod mig inte på det där med kärlek och på sätt och vis gör jag det fortfarande inte. För mig finns ingen tydlig gräns mellan kärlek och vänskap.
Lika oklart som det var för mig, lika självklart var det dock för henne och jag har träffat många som säger som hon: Om man älskar så vet man. Ingen har dock kunnat berätta för mig hur man kommer till insikt. Att det både är så enkelt att man bara vet och så svårgripbart att det inte går att prata om fascinerar mig.
Jag fascineras också av att idéer från romantiken fortfarande är så levande. För många är ju känslor långt viktigare än tankar och handlingar när det gäller att förstå kärlekens innersta väsen. Känslor ses inte bara som subjektiva upplevelser, utan som själva sanningen. De avgör om det är rätt att vara tillsammans eller inte.
Allra mest fascineras jag över att människor i ett myller av känslor reder ut om det de känner är kärlek. Ibland blir jag lite avundsjuk, för det verkar så enkelt. Älskar man så vet man.
Enkelheten är dock lika förrädisk som den är förförisk. Risken finns att man försöker förstå andra på samma sätt som man förstår sig själv, som när kvinnan från mitt förflutna tog sig friheten att berätta för mig att jag inte älskade. Hon tog ifrån mig rätten att själv avgöra vad kärlek är för mig.
Nej, för mig är kärleken långt ifrån enkel. Förutom alla känslor handlar den om hur jag tänker på och förstår mina nära relationer och hur jag möter och blir bemött av de som står mig nära. Kärlek för mig kan vara att släppa taget, att finnas kvar eller bara att ha ett gott samtal eller att göra något roligt tillsammans. Inte sällan handlar det mer om handling än om känsla.