För många är kärlek något exklusivt. Få väljer att ha mer än en sexuell relation i taget och de flesta av de som ändå gör det tänker oftast på högst en av dem som kärlek. Många menar att det inte ens är möjligt att älska fler. På den punkten skiljer sig den romantiska kärleken från andra kärlekar, som den till barnen, den mellan goda vänner och den mellan syskon, där de flesta anser att det inte bara är möjligt utan även önskvärt att älska fler.
De flesta vill också bli älskade av någon som inte älskar någon annan. Den romantiska kärlekens exklusivitet kan därför tolkas som en form av ägande: Att älska är att begränsa den älskades frihet. Min erfarenhet är dock att ganska få monoamorösa känner sig ägda eller upplever att de äger den de älskar. Istället för de fram att deras parrelation ger dem så mycket att de inte har behov av eller vilja att dela den med någon mer.
Föreställningen verkar alltså vara att den romantiska kärleken är en ändlig resurs som fördelas på de man älskar. Till en enda partner kan man ge all sin kärlek, men med två får var och en bara hälften. Återigen skiljer sig den romantiska kärlekens spelregler från annan kärlek. Få tänker att den som får ytterligare ett barn att älska kommer att älska sina andra barn mindre.
Så länge man trivs med kärlekens exklusivitet och dess konsekvenser är allt frid och fröjd. Människor är dock olika och det är inte självklart att ett sätt att älska passar alla.
Ett dilemma med kärlekens exklusivitet och att sätta den romantiska kärleken på en piedestal är att det gör den mer svåruppnåelig. Ju mer vi förväntar oss av en enda relation desto svårare blir det att uppfylla. Vi gör kärlek till en bristvara och risken finns att vi svälter oss själva. I värsta fall lockar det fram det sämsta ur oss. När vi längtar och saknar är det lätt att girighet och avund visar sina fula anleten. Vi konkurrerar med höjda armbågar och håller krampaktigt fast vid det vi har.
Med exklusivitet kommer också särskilda spelregler. I en exklusiv relation behöver båda ställa krav på och offra sig för varandra för att få det de behöver, och kompromisser är vardagsmat. Det kan vara ett hårt arbete att hitta fungerande vägar och de egna behoven riskerar att komma i kläm. Att nötas mot någon på det sättet anses vara utvecklande, vilket det säkert kan, precis som det kan vara utvecklande att pröva något nytt.