Att lyssna aktivt är en färdighet som terapeuter, vägledare, mentorer, coacher och andra professionella använder sig av i sitt yrkesutövande, men det är också en färdighet som vi alla nyttjar i vår vardag. Har du funderat på vad som händer i dig när du lyssnar på vad någon annan har att säga? Har du noterat att du inte alltid lyssnar på samma sätt?
Först och främst lyssnar vi ju inte alltid särskilt aktivt. Vid ett passivt lyssnande kanske vi hummar eller nickar för att ge sken av att vara mentalt närvarande, trots att vi egentligen tänker på något helt annat. I bästa fall minns vi och kan återberätta det som sades. Vi har dock inte reflekterat över det, vad det betyder eller får för konsekvenser. Ett lyssnande blir aktivt först när vi tolkar och bearbetar det som sägs.
Inom kommunikationsteori skiljs på tre nivåer av aktivt lyssnande, beroende på vad vi fokuserar på när vi lyssnar. Den första nivån handlar om att relatera till det jag redan vet. Kanske minns jag någon situation som jag själv har varit med om och som påminner om den som nu beskrivs? Jag funderar på hur jag upplevde den, vad jag tänkte och om mina funderingar och upplevelsen i så fall var desamma? Om jag inte känner igen mig kanske jag istället funderar på hur jag skulle ha reagerat i samma situation? Vad skulle jag känna, hur skulle jag tänka och hur skulle jag bete mig? Jag är uppmärksam på mina tankar, känslor, behov och värderingar och samlar in information som är relevant för mig och som skulle kunna vara användbar framöver. Kanske förbereder jag mig också inför min tur att prata? Vad vill jag säga? Eftersom min uppmärksamhet är riktad mot vad som händer inom mig kallas den första nivån av aktivt lyssnande ibland för ett inre lyssnande.
En pedagog skulle antagligen kalla detta för ett aktivt lärande. En elev som inte bara mekaniskt skriver ner det som sägs, utan också funderar på hur det hänger samman med tidigare lärdomar och vad det betyder för en själv får antagligen en djupare förståelse för ämnet. Det är förstås mer ansträngande än ett passivt lyssnande och för att orka behöver man pauser. Det kan också vara svårt att hinna med att reflektera, beroende på hur fort den andre personen pratar.
Den andra nivån av aktivt lyssnande handlar också om att tolka och bearbeta, men nu utifrån den andres tankesätt, värderingar, känslor, behov och önskemål. Det viktiga är vad som är relevant och användbart för den andre och det är dennes lärande som står i centrum. Vi upprepar, sammanfattar och ställer frågor för att ta reda på om vi förstår vad det betyder för den andre. Vad är budskapet, egentligen? När vår nyfikenhet får utrymme och vi inte längre utgår från våra egna värderingar blir vi mindre värderande och fördomsfulla.
En terapeut skulle antagligen kalla denna typ av lyssnande för empatiskt eller validerande. Det är ett försök att sätta sig in i den andres perspektiv och berätta hur det känns att vara där. Resultatet kan bli att den andre känner sig sedd och förstådd, vilket kan minska känslor av ensamhet. Det kan skapa den trygghet som behövs för att den andre ska orka stanna kvar i jobbiga känslor. Forskning har visat att det är den viktigaste aspekten av terapeutiskt arbete, långt viktigare än vilken metod eller teknik som används. Det verkar också som att ögonblick av empatisk förståelse kan leda till nya insikter som i förlängningen kan förändra hur vi tänker och resonerar.
Den tredje och sista nivån av aktivt lyssnande fokuserar inte på vad som sägs utan hur det sägs. Ibland kallas detta för icke-verbalt lyssnande eftersom tonfall, betoningar, pauser, ansiktsuttryck och kroppsspråk nu är viktiga. Återigen funderar vi på vad som är relevant och användbart för den andre. Vi sätter ord på det vi ser och ställer frågor för att ta reda på om vi förstår vad som händer. Är det för att ämnet är jobbigt att prata om som den andre sjunker ihop? Är det av stolthet som personer sträcker på sig? Varför betonas ett och samma ord om och om igen? Varför skyndas ett visst samtalsämne över? Vad vittnar leendet om? Vad gör den andre och varför?
Framför allt är det känslor och sinnesstämningar som vi försöker validera när vi lyssnar på den tredje nivån. Det finns skattningar på att över 90% av allt emotionellt budskap är icke-verbalt, så kroppsspråk, ansiktsuttryck, gester, betoningar och liknande är viktiga när vi försöker förstå var någon befinner sig känslomässigt. Intressant nog kan det också vara användbart att vara uppmärksam på sina egna känslomässiga reaktioner. Vi tenderar nämligen att imitera varandra och anpassa vår kroppshållning och våra ansiktsuttryck efter vad vi ser hos andra. Det gäller även många av de uttryck som är så små och kortvariga att vi inte hinner bli medvetna om dem. Imitationen gör det ändå möjligt att återskapa andras sinnesstämningar i våra egna kroppar, trots att vi inte är medvetna om varför. Medvetet upplevda känslomässiga reaktioner på omedvetna beteenden eller tankar är antagligen vad vi till vardags brukar kalla för intuition.
Sammanfattningsvis har de tre nivåerna olika fokus och är viktiga av olika anledningar. Den första nivån hjälper mig att minnas och att lära mig nya saker och den andra och tredje nivån gör det möjligt för den jag lyssnar på att känna sig sedd och förstådd. Den som blir lyssnad på kan uppleva ögonblick av närhet och gemenskap, vilka kan leda till lärande, handling och förändring.
Riktigt spännande blir det när två personer lyssnar aktivt på varandra i ett ständigt växlande av perspektiv. Det kan skapa ögonblick av ömsesidig förståelse och leda till delade insikter som inte vore möjliga på egen hand. Det är också grunden för vad jag skulle kalla för en lärande relation, en relation som genom utveckling kan frodas i en föränderlig omvärld.